Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


och tjänstefolket talar ju inte om annat. Men jag gör ganske i alla fall orätt i att säga det — —

— Nu är du så god och sjunger ut, min söta! Vad är det, det talas om? — Ungdomarna, som vi behaga intressera oss för, ha som bekant vuxit upp här på gården. Och det har icke tusan haft någon dadda att skicka med dem överallt, vasa? Så skulle de ha gått en smula för sig själva, så är väl skulden min, kan jag förstå.

— Det är inte därom, det är fråga. Men att de till exempel — bada tillsamman — —

— Bada? Ha de badat tillsamman? Hihihi! Hade vi vetat detta förut, så skulle vi naturligtvis ha tagit våra mått och steg. Mais que faire? Inför detta fait accompli ha vi ju endast att fullfölja intentioner, det vill säga, att på det bestämdaste ordinera giftermål. Vasa?

Jo, nog är du en förstockad syndare, du gamle fuling, tänkte Sara. Men jag kan kanske ge dig något annat än oanständigheter att tänka på.

— Ja, onkel — om det nu verkligen blir så

— Vasa?

Han slängde sina kort på bordet, så att de blandades med Saras stick. Och Sara böjde sig inför tvånget, hörde upp att spela, lutade sig fram mot onkeln och meddelade i viskningar sina farhågor, allt under det att hennes långa, smala händer gledo nervöst över varandra, under varandra.

Baronens ögon kröpo ihop till svarta springor. Han var häpen, mållös, han kunde icke ens bli ond. Naturligtvis hade domprostinnan sänt Sara. Men vad menade hon, vad hade hon i sikte? Hon hade ju skickat bort sina förbannade pojkar. —

— Menar du — är det Per, det gäller?

— Det vet gud, onkel, att jag menar ingenting.

111