mumlat någonting tyst för sig själv. Han hade en hel del att göra med sin näsduk, sina glasögon och sina fickor. Vickberg, som tydligen hade en stark uppfattning av ögonblickets betydelse, framsatte stolar, på vilka Per och Blenda togo plats.
Baronen sade:
— Jag tror att Blenda har gråtit?
— Tyvärr har jag varit den ofrivilliga anledningen, sade Per.
Baronen sade:
— Per behagade tills vidare tiga.
Och domprostinnan:
— Vill Vickberg vara god och lämna rummet och stänga dörrarna.
— Vickberg stannar, skrek baronen. Stanna!
— I så fall går jag, förklarade domprostinnan. Men då baronen icke motsade henne, förblev hon sittande.
— Jag önskar tala med lilla Blenda i en ganska viktig sak, började nu baronen för andra gången, och hans stämma lät en smula mera jovialisk. Hon min lilla vet ju — inte sant? — att vi upprättat ett testamente till förmån direkt för Jakob och indirekt för henne själv, vasa? Det vet vi? Och så ha vi reda på den lilla bestämmelsen angående Jakob och Blenda, vasa, vi ha ju reda på den?
Då Blenda icke svarade, inföll domprostinnan irriterad:
— Herre gud, Roger, det har ju alla människor reda på, vart vill du egentligen komma?
Men baronen varken såg eller hörde sin syster. Han sade med en viss anstrykning av högtidlighet:
— Nu vill jag fråga lilla Blenda, om du för din del är nöjd med testamentet och dess bestämmelser?
Blenda teg. Alla med undantag av Per hade sina
114
