— Sir du, jag hade mina planer, och de var, som de var, de. Så kommer Jullan och du och åtskilliga andra och ha andra planer — jo, det har ni, skrek han. Nå, så är det. Och nu gäller det bara att försöka få en smula reda i det här —
Vickberg stod i dörren.
— Hennes nåd låter hälsa — —
— Va fan — va i — krummelur!
Han gjorde en häftig åtbörd, och Vickberg böjde sig förskräckt åt sidan.
Men i detsamma stod hennes nåd själv på tröskeln.
— Roger, du har låtit kalla mig?
— Nej, så — nej så in i helvete — —
— I så fall föreligger ett misstag, men icke det ringaste skäl att förivra sig.
Hon gick bort till honom, klappade honom vänligt på axeln och sade smeksamt frågande:
— Var det kanske Blenda, du önskade tala med?
Förbluffad och kuvad svarade baronen:
— Jaha — med din tillåtelse — —
— Nå, då är Vickberg beskedlig och ber de båda unga komma hit.
Vickberg ilade.
Hennes nåd tillade:
— Ja, jag antar, att du inte har något emot, att Per också kommer?
Härpå gav hans nåd intet svar. Med nästan överdriven, skyndsam artighet bjöd Sara en stol. Domprostinnan nickade välvilligt:
— Du är då alltid så tjänstvillig, söta Sara, och så satte hon sig. — Tystnad.
Blenda var svullen och röd. Per var också röd och hans läppar rörde sig oupphörligt, som om han
