Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


— Sir du, jag hade mina planer, och de var, som de var, de. Så kommer Jullan och du och åtskilliga andra och ha andra planer — jo, det har ni, skrek han. Nå, så är det. Och nu gäller det bara att försöka få en smula reda i det här —

Vickberg stod i dörren.

— Hennes nåd låter hälsa — —

— Va fan — va i — krummelur!

Han gjorde en häftig åtbörd, och Vickberg böjde sig förskräckt åt sidan.

Men i detsamma stod hennes nåd själv på tröskeln.

— Roger, du har låtit kalla mig?

— Nej, så — nej så in i helvete — —

— I så fall föreligger ett misstag, men icke det ringaste skäl att förivra sig.

Hon gick bort till honom, klappade honom vänligt på axeln och sade smeksamt frågande:

— Var det kanske Blenda, du önskade tala med?

Förbluffad och kuvad svarade baronen:

— Jaha — med din tillåtelse — —

— Nå, då är Vickberg beskedlig och ber de båda unga komma hit.

Vickberg ilade.

Hennes nåd tillade:

— Ja, jag antar, att du inte har något emot, att Per också kommer?

Härpå gav hans nåd intet svar. Med nästan överdriven, skyndsam artighet bjöd Sara en stol. Domprostinnan nickade välvilligt:

— Du är då alltid så tjänstvillig, söta Sara, och så satte hon sig. — Tystnad.

Blenda var svullen och röd. Per var också röd och hans läppar rörde sig oupphörligt, som om han

8 Bergman, Testamente.113