Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


mer än tjugu års tid hade han dagligen på slaget halv tre ställt brickan med filbunke, jordgubbar och iskyld Johannisberger Schloss (Auslese) på nattduksbordet och börjat lösa natthuvans band.

Nu slog klockan.

Ljudlöst öppnade han och stängde tapetdörren. Solblind måste han nästan treva sig fram genom det halvmörka rummet, vars fönsterluckor voro slutna, och som endast upplystes av en svag rovoljslåga inom mattgrön kupa. Framför alkovens vita myggnät stannade hovmästaren och höll andan. Jo! — han hörde svaga, korta, hickande snarkningar. Nå, gud ske lov!

Fridfullt som ett barn och utan aning om tidens snabba och skoningslösa flykt sov herr Vickbergs herre, Roger Gustav Adolf Abraham Bernhusen de Sars, svensk friherre tysk-romersk riksfriherre, f. d. ryttmästare och titulär kammarherre, fideikommissarie till Rogershus och herre till Björkenäs, Klockeberga m. fl. domäner, kommendör av Kungl. Nordstjärneorden, riddare av Kungl. Svärdsorden.

Vickberg löste nattmössans band. I och med att det vita hucklet avlägsnades, förlorade hans nåds utseende något av sitt barnsliga tycke. De rödblåa kinderna slutade i ett par stora, slappt hängande öron, den långsluttande pannan gick utan någon skarp gränslinje över i en skallig hjässa. Och nu tittade ett par små, svarta, stickande ögon fram på båda sidor om den starkt buktiga näsan.

Hans nåd satte sig långsamt upp i sängen. Hovmästaren sköt fram brickan, och han åt under tystnad, hastigt: först filbunken, väl sockrad och tillsatt med ingefära, sedan jordgubbarna. Sist tömde han glaset i ett enda, långt drag.

— Nå, Vickberg, var hava vi snuset?


12