Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Hovmästaren tog fram sin dosa, den enda, ur vilken hans nåd önskade snusa. Vickberg var nämligen en oöverträfflig snuskännare.

— Prosit — pro-tjitjisit, Vickberg. Det är ett förbålt gott snus, han håller sig med. Om jag bara i helvete kunde förstå, hur han kan ha råd att hålla sig med så fint snus, vasa?

Vickberg var fullt upptagen med att dra på baronen hans stövlar. Och under det att han förrättade sina kammartjänarsysslor, grubblade han över, hur han skonsammast skulle kunna underrätta hans nåd om änkedomprostinnans brev.

Baronen rev sig i huvudet.

— Det är då förbålt underligt, att det kan klia i skallen, då man inte har hår, vasa? Har han känt det, Vickberg? Nå, han har peruk, han. Han är en förmögen man, han.

— Käppen!

Vickberg överlämnade käppen och uttryckte sin förhoppning, att sömnen måtte bekomma hans nåd väl. Baronen tog stadiga tag i sängstolpen och i käppens krycka och reste sig långsamt. Tum för tum höjde sig den breda, korta, fyrkantiga överkroppen, allt under det ansiktet gjorde fruktansvärda miner. Baronen hade ovanligt långa ben. Nu skakade han dem i tur och ordning, nöp sig i de magra låren och började försiktigt sin vandring till arbetsrummet. Vickberg följde. När baron passerade toalettens höga bronsinramade spegel, gjorde han några struttande pas och grinade illa åt sig själv.

— Fy fan, att jag skulle bli så ful, innan jag dog. Det skulle Ulla ha sett! Sir du, Vickberg! Sir du såna ben! Tag bort belätet, Vickberg, annars bliver jag illamående.

Vickberg lade armen kring sin herres liv och förde

13