Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


— Nej, det skulle du visst inte vilja. Per till exempel — —

Hon tystnade, försjönk i djupa tankar. Baronens snarkningar började bli reguljära och lugna.

Men då Blenda tänkt sina tankar till slut, sade hon:

— Inte för det jag tror, att jag är kär i honom heller. Och efter en stund tillade hon missmodigt: Jag tycker ju om nästan varenda ny pojke, jag ser. Aldrig blir jag så där riktigt kär, inte. Nehej, det blir jag inte, konstaterade hon sorgsen och förargad. Och i förargelsen tog hon sig för med att riktigt ordentligt skaka om hans nåds mage.

— Vasa — va fan tar du dig till med, krummelur?

— Ja, när du bara ligger och snarkar — —

— Fördöme mig, om jag snarkar — gäspade hans nåd. Nå så, vi skulle ju ha ett seriöst samtal, vasa? Om giftermål, ja. Egentligen är det förbålt idiotiskt att tala om den saken. Frågan är för tidigt väckt, det är den. Men vi äro alla dödliga, och jag ville förekomma vissa spekulationer. — Nå, ännu lever vi väl några år. Och lilla hennes nåd kan få betänketid. Vi skicka Jakob till universitetet, så får vi se, vad det varder av den krummeluren. Och under tiden sitta vi här på Rogershus och fullkomna våra talanger och se oss om. — Är vi överens, frågade han och räckte fram handen.

— Ja — inte för att det blir så vidare roligt, när Jakob är borta. — Men kör till.

Och för att göra avtalet högtidligare och så att säga mer affärsmässigt, tillade hon:

— Topp, onkel, det tummar vi på.

Och så tummade de.

— Se så, nu kan du gå efter Vickberg.

Hon nickade men rörde sig icke ur fläcken.