Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Jag kan ju lämna bössan här, ifall du tror, att jag tänker skjuta dig.

— Fördöme mina sprattliga ben, är inte ungarna splittergalna! Gå er väg, säger jag, och kalla hit Vickberg! God natt, min söta. Vi kan talas vid i morgon. God natt, sa’ jag. Och han gav henne rent av en liten knuff i ryggen.

Blenda hoppade hastigt ned från sängen. Att bli bortkörd! Hon sade icke god natt. Utan att se på Jakob gick hon förbi honom ut ur rummet. Han tog sin bössa och följde henne.

— Glöm inte Vickberg, ropade baronen. Men uppmaningen var överflödig. Den trogne Vickberg hade ljudlöst smugit sig in genom tapetdörren och stod redan vid sin herres huvudgärd.

Asterisk.svg

Barnen gingo tysta genom arbetsrummet och det nu människotomma biblioteket, nedför stora trappan och ut på gården. Men då Blenda ville gå in i inspektorsflygeln, tog Jakob henne hårt i armen och svängde henne bort från dörren.

— Nej du, nu vill jag tala med dig!

Hon stretade emot, så mycket hon förmådde. Hon tog till och med ett stadigt tag i den tjocka luggtofsen, som stack fram under hans mössa. Men då ingenting halp, blev hon plötsligt spak och bad:

— Å söta, snälla, rara, lilla Jakob var inte ond på mig!

— Jag är väl inte ond, därför att jag vill tala med dig. Kom, så går vi och sätter oss på gungbrädan.

— Det är så mörkt i parken.

— Jaså, du är fortfarande rädd? Jag har ju lovat att inte skjuta på dig, hånade han.


123