Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/122

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


tyckte, att han såg förfärligt upphetsad ut. Hon drog åt sig benen.

Ja, en smula upphetsad var han ju. Hela vägen hade han varit spelande glad. Han hade svurit för sig själv, att nu skulle han lägga betsel i mun på den krånglande Blenda. Herre du min je — nu kunde det vara nog med nycker! Fick han henne bara i enrum, så — —

Och så visslade han och så trallade han, och så lossade han ett skott för Blenda och ett för sig själv. —

Men den första han mötte på Rogershus, var Lena. Och hon berättade, att nu vore Per och Blenda förlovade.

— I helvete! snäste Jakob.

Nå, icke var det ju mycket att fästa sig vid, vad den där lyssnande lögnhalsen behagade prata. Men om han lade samman det med en hel del andra omständigheter så — —

— Jag ska be att få tala med Blenda.

— Vad är det fråga om?

— Det ska jag säga henne.

— Nå så — dra åt skogen med er! Fördöme mig, om jag har lust att vaka hela natten! Kalla hit Vickberg.

Men Blenda bad:

— Å, snälla, söta onkel, får jag stanna. Jag är så rädd.

Och då hon märkte, att hon icke på något håll möttes av förståelse, upprepade hon trotsigt:

— Joho, jag är rädd.

Ingen människa kunde förbjuda henne att vara rädd.

— Är det mig, du är rädd för? frågade Jakob. Jag tänker inte så mycket som nypa dig en gång.

122