— Tänk! Han sade det helt sakta.
— Ja, men jag tycker vådligt mycket om dig! skyndade hon sig.
Han nickade och klappade henne på kinden, som om han velat säga, att det trodde han nog.
— Plötsligt frågade han:
— Tycker du inte om, när jag kysser dig?
— Jo, jo, jo — —
— Nej — det gör du nog inte.
— Joho, snyftade hon till. Och hon slog armarna kring hans hals och kysste honom — ända till dess han började värja sig.
Han sade:
— Ja, då är du ond på mig. Varför är du?
— I dag är jag inte ond. I går var jag. Det var därför, att du inte brydde dig om, att jag var ledsen.
— Herre gud, barn! avbröt han otåligt. Jag var ju själv så glad över — ja, du vet. Och jag trodde, du skulle bli lika glad.
— Pytt blev jag! Det var också något att bli glad över — —
— Men i alla söta helgons namn, kan du då inte säga mig varför, varför?
— Å, snälle, bliv inte ond! bad hon.
— Nej! röt han. Men du är då så förbannat dum. Kan du inte säga — —
— Varför jag inte vill gifta mig? högg hon i. Hon talade helt beskäftigt för att om möjligt lugna honom — och sig själv. Jo, ser du, lille Jakob. — Tänk nu, om vi skulle gifta oss, vad skulle vi då göra? Vi skulle väl bo på Klockeberga, kan jag tro. För inte på Björkenäs, det säger jag dig! Nå, vad skulle vi göra hela dagarna? Vi skulle väl bli så utledsna på varandra — —
— Tala för dig själv!
