Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


— Ja, men säg — vad skulle vi göra?

— Å, vi kunde väl göra detsamma som nu. Jag kunde berätta sagor för dig. Jag kunde köpa hem hela parlass med konstiga böcker och sätta ihop alla möjliga konstiga sagor åt dig. Eller tycker du kanske inte om sagor längre?

Jo då — jag tycker förfärligt, förfärligt mycket om sagor. Men ser du, det är just det. Om vi gifta oss, vad skulle det sedan bli av sagorna?

— Bli av?

— Ja. Sen bleve det ju rakt ingenting med dem.

— Det förstår jag inte.

Hon trampade otåligt. Hon tog hans hand och slog honom på fingrarna.

— Å, det är bara för att du inte vill förstå! Om vi ska gå där på Klockeberga hela vårt liv och sköta om lantbruket och kreatur och drängar och pigor och barn och allt, vad det blir — vad är det då för roligt med sagorna? Du kan väl förstå, att sagor är roliga, därför att man tror, att en vacker dag ska allt det där lustiga hända en själv. Därför, ser du, är det så ohyggligt roligt med riktigt konstiga sagor — bara de sluta bra, förstås. — Snälla söta, rara Jakob, säg att du förstår mig! Jag blir så ledsen annars!

Hon bad honom med händer och läppar, med hela sin kropp, att han måtte förstå, vad hon menade.

Efter en stund sade han lågmält, blygt:

— Kunde det inte vara en saga, att vi gifte oss?

Hon försökte se honom i mörkret. Hon ville se, om han menade allvar. Eller om han bara sa’ så, därför att han tyckte, hon var dum. Men hon kunde ingenting se.

Då började hon tänka efter. Hon tänkte, hon tänkte — kunde det verkligen vara en saga, en vacker underlig saga?


126