Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/129

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Hur skulle det vara att slå henne? Hur skulle det kännas? Hur skulle det kännas i händerna? Hur skulle det kännas i öronen att höra. —

— Varför skulle jag inte tycka om honom? Han är snäll.

— Javisst är han snäll, upprepade han. Tycker du mer om honom än om mig?

— Varför skulle jag göra det? Jag har ju bara känt honom några dar. Och dig har jag känt så länge. Och du är så snäll, kom det smeksamt.

Tänk, så hon kan säga! Men jag hör på rösten — jag hör nog. —

— Varför är du rädd? Varför kan du inte säga, som det är? Varför tycker du om honom? Är han vacker?

— Å nej då!

— Tycker du om honom, därför att han gjorde så där i går kväll? Därför att han var häftig och svor och domderade? Tror du inte, att jag också kan vara häftig?

— Jo, det ska gud veta! suckade hon.

— Va är det då? Är det, därför att han är ny? Därför att du aldrig sett honom förr?

Tänk om det är därför! Hon blev blossande röd, hon blev varm över hela kroppen. Det kändes som en skam.

— Usch, vad Jakob är stygg!

Men hon kände på sig, att hennes ord icke haft uppriktighetens klang. Och för att övertyga honom fann hon på att säga:

— Tycker du, att Per ser ut som en sagoprins? Det föreföll henne själv ganska löjligt. Per — en sagoprins! Ja, hon måste verkligen skratta litet. Det gladde henne så, att hon kunde skratta! Nu trodde nog icke Jakob längre, att det var Per. —


9 Bergman, Testamente.129