Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/128

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


spänningen så starkt, så länge den varade. Men nu förstod han, att han måste ha varit mycket ivrig. Han kände sig matt i armar och ben. Och plötsligt kändes det, som om en mängd myror krupit över huvudsvålen. Han tog av sig mössan och strök med handen över håret. Det var vått.

— Känn, så våt jag är i håret, sade han. Hon kände.

— O ja, vad du måtte vara varm! Gick du så fort? Sätt på dig mössan, så att du inte förkyler dig.

Det är inte därför att jag har gått fort, tänkte han, det är därför att du har varit så elak. Och kanske för att på något sätt meddela henne detta, sade han:

— Jag är inte alls varm, jag fryser, så jag skakar.

— Du skulle dricka lite varm mjölk. Beda, är ute, men vi kan be Lena tända upp.

— Nej — tack, drog han på det.

Hon reste sig.

— Åjo, kom!

Han grep, efter henne och ryckte henne ned till sig.

— Blenda lilla — nu skall du inte vara rädd för mig. Lova det! — Ja jag ska inte vara ond på dig. Jag lovar. Men på ett villkor — hör du det! På ett villkor: att du svarar — hör du det! — att du säger mig precis, hur det är!

Hon satte sig tätt intill honom och lovade.

— Tycker du om Per?

Han kände, att hon skalv till. Det retade honom, Va fan är hon nu rädd för? Jag ämnar minsann inte slå henne.

Men just som han hade tänkt detta, kom en ny tanke. En tanke, som han icke kunde komma lös ifrån. En tanke, som han kände i hela sin kropp. Som han kände i magen, som gav honom kväljningar. —


128