Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/132

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


huvudsvålen, dråsade ned över pannan, över ögonlocken, över kinderna. —

— Blenda, Blenda, Blenda! skrek han.

Han ville endast klaga. Han ville skrika ut. Han ville säga henne, att han var så dödligt ledsen, dödligt utpinad. Så dödligt, dödligt. —

— Blenda, Blenda! skrek han.

Men det lät som ett ilsket vrål.

Hon sprang ifrån honom.

Asterisk.svg

Fru Enberg stod på trappan till inspektorsflygeln, då skottet brann av.

Hon hade haft Blenda sittande hos sig hela natten, och först nu på morgonen hade hon fått flickan i säng. Nu hade hon gått ut för att leta efter Jakob.

Den feta frun stirrade ned mot marken med denna djupsinniga blick, som människor anlägga, då de varken vilja eller kunna tänka längre. — Skottet väckte henne. Hon såg Toni komma rusande ut ur slottets köksdörr, rusa ned i parken. Alltjämt utan tankar men suggererad av herr Tonis vilda flykt, började den feta frun lunka nedåt parken, så fort hon förmådde.

Vid husknuten möttes hon av herr Per. Hon stannade.

— Vem i Jesu namn är det, som skjuter? flämtade hon. Men han gick förbi henne utan att svara. Han såg underlig ut i ansiktet och höll sig hoptryckt, som om han haft ont i magen, eller som om han burit något mellan vänstra armen och sidan. Fru Enberg såg gapande efter honom. Hon såg honom sjunka ned på slottstrappan.


132