Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/133

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


— Åååå, stönade han. Fru Enberg ville gå fram till honom. Men hennes knän kändes obehagligt slappa. Hon tog stöd mot väggen.

— Vad är det i Jesu namn — snälla, goda herr Per — —

— Han har skjutit på mig.

— Toni? frågade hon. Har Toni skjutit?

— Er son, för tusan! Jakob. Han stod bakom bäcken. Å-å — —

— Träffade han?

— Visst djävulen, svor Per till. Mödosamt reste han sig, och med högra handen stödjande sig mot muren, började han klättra uppför trappan. Lovisa skulle gärna ha velat hjälpa honom. Men hon kom icke ur fläcken. Det var inte lönt att försöka. —

Och så får hon se Toni komma med Jakob. De gå sida vid sida, de gå på ett högst underligt sätt. Toni håller Jakobs huvud tryckt in under högra armen. De gå tvärs över gårdsplanen och försvinna i betjäntflygeln.

Lovisa gav sig själv en knuff och slog sig på låren. Och så vågade hon försöket att gå tvärs över gården. Hon gick uppför betjäntflygelns mörka trappa och stannade utanför herr Tonis dörr. Hon knackade.

Intet svar, intet ljud. Då frågade hon: »Får jag komma in?» Och efter en stund svarade herr Toni: Nej.

Hon dröjde några ögonblick vid dörren och började därpå återtåget över den mörka vinden, nedför den mörka trappan. Och under det att hon trevade sig fram i mörkret, sade hon till sig själv:

»Vad skulle det också tjäna till? Vad skulle jag kunna göra för honom? Det är ju ingen, som bryr sig om, vad jag tycker.»


133