Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/136

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


— Fröken Blenda vet kanske icke, vad som förekommit? Jakob gick i parken för att skjuta de vilda kattorna. Då var olyckan där, och kulan träffade herr Per.

— Gick det illa — träffade det illa?

— Det tror jag icke. I så fall hade herr Per icke kunnat gå så väl.

— Å, så väl — å, så väl. — Hennes röst steg och sjönk med gråten, som ville bryta fram.

Hon steg på tå över de knakande tiljorna.

— Lille Jakob — så väl — viskade hon.

Han gjorde en otåligt rörelse, som kom henne att tvärstanna. Han sade:

— Det är inte sant, som far säger. Jag gick i parken för ingenting, jag bara gick där. Men när jag fick se honom, blev jag ond. Och då gjorde jag det. Jag tänkte inte över det, jag blev ond.

— Jakob lille, snyftade hon till.

— Nu får fröken icke hetsa upp honom mera, Det kan vara nog för denna gång. Jag hade stor möda att lugna honom. Han ville göra sig illa. Nej, nu får fröken verkligen gå. Och han ryckte henne med sig bort till dörren.

Jakob kastade otåligt med huvudet. Och plötsligt satte han sig upp, kröp upp i soffhörnet och drog benen till sig.

— Låt Blenda vara, far, jag måste i alla fall tala med henne. — Å, sätt dig där i hörnet, i andra hörnet. Och snälla far — gå ut ett tag!

Motvilligt öppnade Toni dörren.

Blenda satte sig i soffan. Hon såg på Jakobs stora heta ögon. Men då han vände blicken mot henne, sjönko hennes ögonlock som till sömn.


136