Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


— Blenda får icke vara ond på mig nu längre, sade han. Jag visste inte riktigt, vad jag gjorde. Och han blir nog snart bra. Det var bara salongsgeväret jag hade. Och kulan snuddade nog bara. — Ja, det är ju förstås inte min förtjänst, smålog han matt. Men i alla fall — får du inte vara ond. Vi ha varit goda vänner, så länge, länge — så, länge, du har funnits till, lilla Blenda.

— Jag är inte ond. Jag är bara ledsen att det är mitt — —

Han skakade otåligt på huvudet.

— Och ser du, återtog han efter en stund. Nu blir det — — Nu ska far och jag resa till Italien.

— Ska du resa?

Han slöt ögonen och nickade.

— Vi ska resa. — Och vi ska inte komma igen.

Nu kunde hon se på honom, nu, då hans ögon voro slutna. Å, så hopsjunken han satt där, liten och blek och mager. Med tumsbreda ränder under ögonen. Han såg ut, som han gjorde den där sommaren, då han legat i mässlingen hela våren. Det var samma sommar, de första gången vandrade upp till Tanningen.

Hans läppar sköto fram. De voro bleka och darrade. Blenda kunde gott se, att de darrade.

Då sade hon:

— Vill du, att jag ska följa dig till Italien?

Hon tänkte: Om han nu säger ja, så skall jag följa honom. Då är det, det bästa jag kan göra, då vill gud, att jag skall göra det. Gode gud, nu vet du precis hur det är. Om du vill, att jag skall följa honom, låt honom då säga ja. Om du vill, om du vill, om du vill — —

— Vad skulle det tjäna till? Hon betänkte sig ett ögonblick. Därpå:


137