Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


honom bort till skrivbordet. Med en snabb rörelse sköt han brevet in under tidningarna. Hans nåd måste förberedas.

— Va gammal är det jag är? Sextiofyra, vasa?

— Hans nåd fyller sextiofem den —

— Sextiofem, säger du? Nå, det är riktigt. Sextiofem. Han körde in pannan i ett hårt grepp mellan högra handens tumme och pekfinger. Säg mig, min söte vä — Sex-tio-fem, säger du? Säg mig, ska det vara mycket eller lite det?

— Det är så där mitt emellan, herr baron.

— Nå så? Ja. Jag har min själ riktigt svårt att få det där klart för mig. Jag sover också så förbålt — — Nå, vad hava vi att andraga?

Vickberg samlade sig. Han tog upp en liten nätt anteckningsbok ur västfickan, löste blyertsen, vätte dess udd.

— Den tjuguandra dennes infaller hans nåds födelsedag. Som den tjuguandra är en lördag torde det vara lämpligt att giva folket fritt efter klockan tolv samt att föranstalta en allmän traktering bestående av öl, kaffe och smörgåsar — —

Det gnistrade ilsket i baronens små kolögon.

— Öl och kaffe och smörgåsar, vasa? Ska det inte vara soppa, fisk och stek, vasa? Tro ni, att jag är en förbålt förtrollad och fin liten gullhöna, vasa? Som värper gullägg? Tror Vickberg, att jag värper gullägg?

Vickberg svarade saktmodigt men med betonad ironi:

— Om herr baronen och kammarherren icke anser sig kunna bekosta trakteringen, skall det bliva hans nåds ringe tjänare en stor ära att med sina små besparingar få bidraga till den stora dagens firande.

— Säger du det, Vickberg? Nå, du är en

14