Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Men baronen hörde honom ej. Han stödde huvudet händerna och såg med kisande ögon på de många snirklarna, de underligt hopslingrade linjerna.

Riktiga krummelurer. —

Vickberg lade handen försiktigt på hans axel.

— Ers nåd, viskade han, nu är vi tvungna att gå och lägga oss.

— Ja, ja — — Han rätade upp sig och andades djupt. Men han kunde icke taga blicken från papperet.

— Sir du, Vickberg, det där — det är jag.

Den skrumpna, blåaktiga fingern vandrade skälvande från bokstav till bokstav.

Roger Bernhusen de Sars.

— Och tänk — snart är det slut.