Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/155

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


— Jaha, det var det. Baronen suckade tungt och kliade sin kala hjässa med pennskaftet. Det är ju tusan. Kan du begripa, varför det ska klia, när det inte finns något hår?

Vickberg skakade på huvudet till tecken, att han allt fortfarande ej kunde giva någon antaglig förklaring av detta fenomen.

Baronen började skriva.

— Men, vad tänker ers nåd göra?

— Si, si, en sån nyfiken krummelur, muttrade baronen allt under det han skrev. Fördöme mig — ska han inte — ha reda på — allt vad jag gör. — Giv hit vinet! Åhå — det kändes skönt. — Jag skriver till Abraham Björner. Nu vet han det. Si, man ska icke göra sig för säker.

Och baronen skrev.

Äntligen var brevet färdigt, skrivet med ojämna, omöjliga, nästan oläsliga bokstäver. Hans nåd läste igenom och tycktes belåten med sitt verk.

— Snuset, Vickberg! Han tog sig en försvarlig pris, vände bort huvudet, så att papperet ej skulle fläckas, nös, nös — —

Och därpå gjorde han en stor sväng med högra armen. Nu kom det viktigaste, det ojämförligt viktigaste: namnteckningen.

Vickberg sträckte sig på tå och läste över sin herres axel.

Roger Bernhusen de Sars.

Hans nåd lade ifrån sig pennan, läskade arket. Han sneglade upp på sin tjänare.

— Vasa?

Vickberg blev generad, han stammade:

— Ja, ers nåd — det namnet — det — det har stått på många viktiga papper. Det är ett betydelsefullt namn.


155