— Herr — herr baron har ju givit dem, va — var sin silversked.
Baronens hjässa skiftade färg, snabbt som en signallykta. Och Vickberg, som väl kände signalsystemet, drog sig hastigt mot dörren.
— Du fule, fule — krumme-lur.
Vickberg på dörren, käppen efter honom.
— Stanna! röt baronen. Säg Enbergskan att hon är en fet — fet råtta. En pungråtta, vasa? Säg, att bunken var sladdig — sladdig, hör du. En blind gris skulle ha ratat den. Vasa?
— Ja, ers nåd.
— Säg henne, att jordgubbarna va fulla med mögliga spindelben. — Var är du, Vickberg? Hör du mig?
— Ja, ers nåd.
— Nå så, din inpiskade krummelur, står du och lyss vid dörrarna!
Dörren stängdes hastigt.
Baronen struttade omkring, ensam, utan stöd, utan käpp, uppehållen endast av sin starka och rättmätiga vrede.
II.
Hans nåd dinerar och sätter upp sitt testamente.
Toni övervakade dukningen i lilla salen. Hans nåd plägade intaga samtliga måltider på sina rum, men idag gjordes ett rätt sällsynt undantag. Det dukades i lilla salen, och, vad som var ännu sällsyntare på Rogershus, det dukades för två.
18
