Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Toni var icke någon särdeles energisk taffeltäckare, han nöjde sig med att närvara, givande fru Enberg en och annan vink. Det var först då middagen och den egentliga uppassningen började, som han utvecklade sina stora förtjänster: en kattlik tyst och smidig rörlighet, en förmåga att vara allestädes och märkas ingenstädes, en stor kunnighet i fråga om olika viners olika temperatur, en känslig handföring, då han fyllde glasen.

— Nej, Lovisa — icke någon karaff. De båda silverhandtagen, förstår Lovisa. Och så den lilla korgen. Men cherry kunna vi taga på en liten karaff, förstår Lovisa.

— Kära hjärtanes, ja visst! En är då alldeles yr i mössan. Jag vet inte ens, hur jag känner mig. Det känns som om det hade hänt något riktigt svårt. Eller också kommer det att hända. Herre Gud, ja, det är så det. Det är riktigt ängsligt.

— Är hans nåd icke god i dag?

— Jo då. — Nej, det är han för resten inte heller. Han sa’, att filbunken var sladdig. Men det gör detsamma. Hör nu, har inte herr Toni märkt någonting med barnen?

Det var fru Enbergs mening att överraska, att med ett hastigt grepp fatta och draga fram någon hemlighet ur italienarens väl slutna gömmor. Men försöket misslyckades, italienaren teg. Det enda, som visade, att han verkligen blivit överraskad, var en djup rodnad, en rodnad, som blev allt djupare.

— Ja, kära, söta, nu får han inte bli ond. Det är minsann inte underligt, om en stackars människa blir ängslig ibland. Säg mig — har inte herr Toni märkt, att barnen gå bra mycket för sig själva och dra?

Herr Toni teg. Han insåg icke, varför han skulle

19