Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


huset. Och helt säkert skulle Toni vid det här laget ha varit taffeltäckare hos gamle don Baldassare, om icke år fyratioåttas stormar slungat honom in bland politiska brottslingar. Don Baldassare, som själv var en försiktig och högst lojal person, hade med stor möda lyckats rädda sin unge tjänares liv genom att i tid sända honom till sina släktingar i Ultima Thule. Här möttes han av fru Enberg, av en varmhjärtad kvinnas ömma intresse för den olycklige landsflyktingen, här stannade han. Och här passade han nu upp på herr baronen och hans gäst.

— Mon cher cousin är verkligen aimabel, som kommer och hälsar på en gammal enstöring.

— Å, jag ber! Den minsta vink från farbror var till fyllest.

— Nå, så söte bror — hur gammal är det vi är? Fyrationio fyllda? Nå, då är vi ingen dununge. Jag är inte stort äldre jag, fast benen blivit så förbålt sprattliga. Nå, har cousin hört, att syster Julia är i annalkande?

— Verkligen! Så glädjande! Det är väl rätt länge sedan domprostinnan hade det nöjet —

— Det är några år. Nå, nu har ju salig domprosten fått sluta, det är alltid en lättnad. Han — skål! Mja, mja — den är för söt, vasa? Är den inte? — Jo, det äger sin riktighet. Han var en skränfock.

— Han hade sina egenheter. Men en rikt begåvad personlighet var —

— Nå, nu har hon söner. Tre tror jag, eller hur, Vickberg? Två söner och en dotter? Ja visst, lilla Malla. Det äger sin riktighet. Känner vi dem, cousin?

— Sönerna känner jag. Det är mycket lovande unga män. Roger isynnerhet, juristen — —


23