— Sannerligen, bästa kusin, om jag kan finna ett spår av egennytta i detta! Utan tvivel hade domprostinnan barnets framtid i tankarna. Lilla Blendas ställning hade ju blivit — —
— Fördöme mina sprattliga ben är inte de där juristerna ett förbålt klyftigt släkte! Här har cousin på fem minuter räknat ut, va jag behövde tio år att komma underfund med. Si! Si! Högvälborna fröken Blenda de Sars till Björkenäs och Klockeberga, det hade varit något för en av unghylteniussarna. Fördöme mig har jag inte en billet doux från Julian i skrivbordet, skriven vid den där tiden. Där räcker hon mig en försonande hand och säger att framtiden ska med starka, unga band knytas till forntiden. Nå så, va säger cousin?
Abraham Björner förstod att taga visdom — ofta nog även rikedom — av skadan. Han hade redan varit ute i friherrligt oväder och var nu fast besluten att för all säkerhets skull segla inomskärs. Således höll han försiktigt inne med alla omdömen, erbjöd endast sina trofasta tjänster. Om kusin blott ville göra sina dispositioner, så skulle han nog giva dem laga form.
— Nå så. Ja, Rogershus går åt helvete, det ska Bergfelten ha. Men över Björkenäs och Klockeberga och de andra småsakerna ha vi frihet att disponera. Va tro vi, att vi ska göra med dem?
— Kanske kusin har behjärtat något välgörande — —
— Hi, hi, hi! Va skulle det vara? Ett ålderdomshem för kammarherrar i disgrace, vasa? Det vore en förbåld nobel institution!
Björner kände historien om baron Rogers disgrace och visade sig uppskatta skämtet. Men i själva verket
28
