skulle han nu bra gärna vilja komma till sak. Middagen började kännas en smula tyngande.
— Det är således några enskilda personer —?
— Alldeles. Det äger sin riktighet. Men fördöme mig om söte bror står på listan! — Jaja, ta inte illa upp. Cousin blir exekutor, och dusören skall bliva rundlig.
Björner bugade värdigt men förbindligt. Dusör var ju visserligen icke någon passande benämning på en v. häradshövdings arvode. Men i detta fall hade Björner mera sinne för ordens innebörd än för deras lydelse.
— Nå. Nu är det inte meningen, att vi ska göra det här i dag. Vi ska bara sätta ihop ett litet koncept. Det får cousin sedermera skriva rent riktigt prydligt, vasa? — Och på födelsedagen underteckna vi i syster Julias och andra kära släktingars närvaro. Vasa?
— Men — förlåt — tror inte farbror — att det möjligen kunde störa den allmänna glädjen. En sådan överraskning — —
— Sir han, min krummelur, överraskningar och födelsedagar det hör ihop. Men kanske söte bror har något att invända?
— Naturligtvis inte! Naturligtvis inte! Jag har endast att efterkomma min huvudmans önskningar.
Baronen fingrade på sin stora näsa, fnös och nös av kittling och förakt.
— Då kunna vi således nämna arvingen — —
— Arvingen? En universalarvinge! Å, då behöver jag inte fråga efter namnet, åtminstone inte efter hennes förnamn, ha, ha — —
— Va fan har han så förbålt roligt åt? Jakob är förnamnet, och som efternamn sätta vi Enberg.
— Hur sa’? Va behagas? Menar farbror — ? Är det inte Blenda?
