Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Ja, en säger ju, va som kommer en i tankarna. Och va nu den här patron Siedel beträffar, så är det nog inte värt, att Jakob nämner honom för ofta, för se, han är inte omtyckt. Och gubben Johnsson ska vi då aldrig knysta om. — Nå, han sticker nog inte näsan utom dörren sin, så länge det osar svavel — —

— Är Johnsson rädd för domprostinnan?

— Rädd? Å nej, inte bävar jag inte. Men nog förbliver jag uppå min kammare. Va har hon nu fått tag på, lilla Blenda. Si, si, tocken grannlåt!

— Lukta får Johnsson känna!

— Lukten den är förgången — God natt med er, ungar. Det ska hin springa kapp med en jänta i dimma.

— Hör nu, Johnsson — hälsa mor! Jag glömde säga henne, att vi skulle gå till Tanninge. Tala om för henne, att patron Siedel och jag ska jaga.

— Visst ja, visst ja. — En torde få hissa krutflaggan över Enbergskan — till allmänhetens varning, mumlade Johnsson och försvann i dimman.

Barnen strävade vidare, Jakob med matkorgen, Blenda med blommor. Vägen slingrade fram över kullerstenar och tallrötter. Dimman tjocknade.

— Usch, den här dimman få vi ha hela vägen. Den kommer från Tanningesjön.

— Det gör väl inget. Fryser du, så får du ta min rock över axlarna.

— Bara jag inte blir rädd. — Va är klockan?

— Halv tio tror jag Vi är väl framme vid elva-tiden.

— Och så ska du upp klockan fyra?

— Halv fyra. Men du behöver ju inte vakna.

— Nej, det kan du sätta dig på, att jag inte tänker göra. — Hör du, du! Tror du, att tant är ond på mig?

— Nej, varför skulle hon vara det?


34