Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


— Är Toni din pappa?

— Det vet du väl.

— Ja men, vem är min pappa då? Är det onkel?

— De säger det

— Tänk så lustigt. Varför ska jag säga onkel då? Det betyder ju farbror?

— Hur ska jag kunna veta det. Du pratar så mycket smörja.

— Vet du, va han sa’ åt mig i kväll?

— Nej.

— Han sa’, att jag ska gifta mig med dig.

— Ä, du pratar!

— Det gjorde han visst det, jag svär! Först sa’ han: »Hur gammal är du nu, min lilla krummelur?» — »Sexton», sa’ jag Fast jag är då inte mer än femton — men det kan han ju aldrig hålla reda på. »Jaså», sa’ han, »då får du allt vänta ett par år.» — »Va ska jag vänta med?» sa’ jag. — »Med att gifta dig, din krummelur.» — »Pytt», sa’ jag, »jag tänker aldrig gifta mig.» — »Joho, min söta, det är just, va du ska och det med Jakob Enberg.» Jag trodde, han skojade förstås. Men du skulle ha sett på Vickberg! Han blev lång och svart som en ond ande, och så sa’ han: »Herr baron och kammarherre!» Du vet, som hon gör. Men då blev onkel ond och gav honom en puff i magen med käppen och sa’: »Sköt han sitt, fula krummelur!»

— Va sa’ du då?

— Å, jag skratta, förstås. Och så blev onkel god igen och kysste mig mitt på mun.

Tystnad. Blenda höll sig så nära sin vän, som hon bara kunde. Men dimman var tät, och Jakob vände bort sitt ansikte.

— Var är vi? Ha vi gått förbi milan?


335