Ett kort: vet inte. Och ny tystnad. Tanningeforsen hördes helt nära, och Blenda undrade, om de verkligen hade kommit så långt, eller om det var dimman, som villade.
Hon fick icke något svar på sin fråga. Och hon hade svårt att hålla jämna steg med Jakob, som tydligen fått brått.
— Jakob du? — Nej, intet svar.
— Jakob — det kom inte mitt på mun. För jag vrickade med huvudet, så de kom mest på örat — —
De vandrade fortfarande tysta men nu så nära varandra, att de stötte ihop vid nästan varje steg. Jakob hade saktat farten och gick nu bredvid eller strax bakom Blenda. Han gick på tå bakom henne med pannan snuddande vid hennes hår och med läpparna nära hennes hals. Hon tvärstannade.
— Isch, så du knuffas, Jakob!
Då tog han henne över brösten, han böjde henne bakåt och kysste hennes panna och hennes kinder, som voro fuktiga och kalla av dimman. Hon viskade:
— Jag ska aldrig kyssa någon annan än dig, bara dig.
Hon ville, att han skulle kyssa hennes mun. Det vågade han icke. Hon slöt ögonen och väntade, väntade så länge. Han kysste hennes ögon. Handen sjönk sakta i en båglinje ned över hennes sida och höft. Och plötsligt tog han henne kring livet, svängde henne runt och släppte henne.
— Ja, du är då så dum, du, suckade hon.
— Kom så springer vi! Annars blir du kall.
Men det var icke lätt att springa i mörker på den steniga vägen. Blenda snavade, slog sina tår i rötter och stenar, tappade blommorna. Jakob ville taga hennes hand, men hon måste hålla sina blommor med båda händer.
36
