Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


— Jag har inte bjudit dem.

— Är det goda vänner eller är det släktingar? frågade Blenda.

— Rogers.

— Å tusan, är det hans nåds släktingar? Varför kom de inte till Rogershus då? Där ska ju bli främmande.

I detsamma gick dörren till förstugan upp, och in trädde en grovt byggd, något klumpig ung herre. Hans sätt att komma in verkade desto mer klumpigt, som han tydligen var tämligen kraftigt påskjuten bakifrån. Han såg ut att vara ganska brydd.

Men den person, som hack i häl följde honom genom dörren, var allt annat än blyg. Han trängde sin mindre och spensligare gestalt förbi kamratens och styrde kurs rakt på frukostbordet.

— Excusez-moi mon oncle, men när Per fick nys om, att det fanns en flicka i huset, var han omöjlig att hålla kvar i sängen. Och så fick jag lov att följa honom. — Det här är utan tvivel vår lilla kusin Blenda. Högst angenämt! Och det här är unge herr Enberg, inte sant? — Ja, jag är Roger Hyltenius, jur. kand. och lindrigt sagt mycket lovande. Och den där är brodern Per, fordom ett ljus i Herranom och numera lika lysande inom den hedniska filosofiens och de kätterska naturvetenskapernas områden.

Ja, du får ursäkta onkel, att jag slår mig ned. Det här omänskligt tidiga uppvaknandet har tänt min lustas eld. Ja, jag menar naturligtvis den lusta, som har sitt säte i gom och svalg — på latin: gola. Den lustan är mycket kraftigt utvecklad hos allt, vad Hyltenius heter. — Nej, men så sätt dig på, Per! Om lilla kusin kunde ana, hur den gossens framtid oroar mig. Han är så opraktisk. — Å, vill herr Enberg räcka mig saltkaret! Tack. — Sätt dig, Per! En så enkel och

41