lilla kusin? De lustiga, glada eller den mer tunga och oändligt mycket mer djupsinniga Per-typen?
— Jag föredrar inga manfolk, skrattade Blenda.
— Kanske inte ens fördrar dem? Det var ett svårt fall. — Å, får jag be om skinkan! — Jag ska tala om, att då mamma ville skicka mig hit, protesterade jag till en början på det allvarligaste. För det första, därför att jag inte tycker om »landet», för det andra var jag rädd att komma till besvär, för det tredje visste jag inte, att lilla kusin fanns här, och för det fjärde var jag vådligt ängslig, att jag skulle få en gräsligt otäck föda. Men när jag kom med det argumentet sa’ mamma: Var du lugn, ett större matvrak än Arvid Siedel existerar inte. — Jo, Per, det sa’ hon — vid alla änglar i himlen, det sa’ hon — —
— Jag får säga, att jag skäms — —
— Fy, Per, skäms du för din egen mor! För resten matvrak — det är det väl ingenting att anmärka på? Näst det, att vara president i Svea hovrätt, kan jag inte tänka mig någon angenämare sysselsättning. Nå, räcker förmågan till och är lyckan god, så kommer jag nog att få förvalta båda ämbetena.
Apropos, har onkel varit på Rogershus något? Inte? Nå, lilla kusin kan kanske lämna nödiga upplysningar. Hur mår hans Högvälborenhet? Hälsa och humör tillfredsställande? Det är oändligt viktigt för den snyltande släkten att hålla reda på sådana saker. Man påstår att gubben emellanåt ska ha raptus av en obetvinglig ilska? Är det sant det?
— Onkel är allt mycket ond ibland, vidgick Blenda tveksamt.
— Onkel? — Jaså, javisst. — Jaså han är det? Han lär ju begagna käppen inom den trängre vän- och betjäntkretsen. Nå, man får beväpna sig med tålamod. Ett och annat blånyp tar man ju gärna för
