den goda sakens skull. — Se, mamma har fått den geniala idén att sammanföra oss med vår morbror. Hon vill visa honom, att han har ett par både intelligenta och älskvärda nevöer. Men för att inte förevisningen ska bli alltför plågsamt lång, håller hon oss försiktigt nog dolda häruppe i skogen. Och när så stunden är inne, komma lille Per och lille Roger traskande bakom mammas förkläde och sticka fram sina små huvuden och säga: Tittut, onkel. Och då säger den goda modern: Si, Roger Abraham Nebucanezar, si dina arvingar!
Ja, lilla kusin skrattar. Men det är inte så sabla roligt att gå omkring och agera fattiga släktingar. Blenda kan tro, att jag har horribla skulder! Och Per sen! Rys för oss båda, är du snäll Per. Jag har druckit så mycket varmt kaffe!
Ja, onkel Siedel må tro, att det är åt fanders med de Hylteniuska affärerna! Totalt perdu! Hennes nåd har inte kunnat skaffa sig någon ny svart sidenklänning på de sista sju åren. Och Per går ju klädd som en zigenare. Jag är den ende, som är en smula prydlig. Men så är jag ju också familjens skönhet.
Tror Blenda, att onkel är svag för ett prydligt yttre?
— Det vet jag inte.
— Ja, men det vill jag innerligen hoppas. Det är en av mina starkaste sidor. Per däremot är ju mera glänsande invärtes. Men jag har satt mig i sinnet att sticka ut brodern Per. Han har visserligen större skulder än jag, men jag har större behov. Jag är väldigt flott, må Blenda tro.
Säg mig nu på samvete! Vem tror lilla kusin, att hans Högvälborenhet kommer att hålla mest av: mig eller Per?
— Ja, inte blir det ni. Onkel vill helst prata själv.
44
