Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Roger ville göra sällskap även till Rogershus — som en spion eller förföljd flykting ville han irra omkring i parkens gömslen. Men mot denna plans förverkligande satte Per ett milt, broderligt våld. Och sällskapen skildes åt.

Då Jakob trädde in i betjäntflygelns sal, hade klockan nyss slagit ett. Han väntade sig följaktligen skola finna virabordet besatt och modern med sin stickstrumpa i fönstersmygen. Det var sin mor han sökte.

— Varför är Johnsson ensam?

— Säg det, Jakob lilla, säg det. Johnsson knackade med portermuggen och nickade hemlighetsfullt.

— Var är mor?

— Inte vet jag. Kanske är hon hängandes i ett spjällsnöre, eller ligger hon i brunnen — —

— Va pratar han för smörja?

— Jo, jo, Jakob lille. Här har timat saker. Hans nåd har fått slag, Vickberg har hängt sig, Toni dränkt sig. Och Enbergskan ligger och grädda i sin egen bakugn. Hi, hi, hi — tvi — åårr — tvi vale.

— Är Johnsson full?

Nå, att Johnsson druckit en smula mer än vanligt kunde väl icke förnekas. Men så hade det ockå timat saker. —

I går afton hade Johnsson lyckligen räddat sig upp på sin kammare. Han hade nog hört, att Enbergskan snodde omkring och letade efter barnen. Men Johnsson höll före, att den oron nog skulle stillas hans hjälp förutan. Och så kröp han till kojs.

Knappt hade han fått täcket över huvudet, förrän Lovisa Enberg och Toni kommo uppramlande för trappan och in i hans kammare. Sannerligen höll inte Enbergskan på att dra täcket av honom! Johnsson var den, som sist varit tillsamman med barnen. Vart

46