hade de tagit vägen? — Ja, där gavs ingen pardon. Sanningen måste fram. Och eftersom Johnsson var något förargad, kom den tämligen burdus. Jo, nog skulle ungarna ligga i Tanningestugan i natt!
— Du skulle ha sett din mor, Jakob lille! En kunde då aldrig tro, att Enbergskan skulle bli så etter befängd. Men de säger ju, att det ska vara lite friherrligt blod i henne också.
Redan klockan tio denna morgon hade hon begärt och erhållit företräde hos hans nåd. Samtalet hade börjat under synnerligen vänskapliga former — åtminstone från hans nåds sida.
Jaså, fru Enberg kom med det där pratet om skolgång nu igen. Ja, men tyckte hon inte, att Jakob var för gammal att sättas bland småpiltarna på skolbänken. — Jo gunås, nog hade han väl blivit för gammal för en vanlig lärdomsskola. Men han kunde skickas till en lantbruksskola eller någon annanstans, där han finge lära ett yrke, varav han kunde hava sin goda och hederliga utkomst.
Längre hann icke fru Enberg. En hastig flykt blev högst nödvändig. Vickberg slog upp dörren på vid gavel, och ut kom hon, följd av en käpp och åtskilliga småsaker. Andfådd var hon, men någon egentlig skada hade hon ju icke tagit. Och underbart att säga stod hon redan en halvtimme därefter åter inför hans nåd. Och ännu underbarare: hans nåd bestod henne en formlig ursäkt!
Det vill säga, han sade:
— Fick hon en käppsläng, så får hon skylla sig själv, satans människa!
Fru Enberg neg sin vackraste nigning och förklarade, att käppslängar toge hon gärna, om hon blott finge tala lite förnuft med hans nåd. Hans nåd
