måste väl ändå medgiva henne rätten att bestämma över sitt eget kött och blod?
Jo, det kunde han ju medgiva. Han var till och med villig gå in på, att gossens uppfostran borde fullkomnas. Men kunde icke det lämpligast ske genom att tillkalla en duktig informator från Uppsala? Eftersom den satans pastorn väl antagligen icke var stort kunnigare än pojken själv. —
Nej, nu hade då fru Enberg aldrig hört på maken! Skulle hennes långa drasut till son ha informator? Han, som egentligen borde vara ute och tjäna själv! Och skulle de ha en osnuten Uppsalastudent löpandes omkring på gården? Så att det skulle bli än mera flams!
— Det var då en satans krummelur att föra leverne! Vill hon kujonera oss, vasa? — Nå, hur va det Vickberg sa’? Va var det han föreslog?
Jo, Vickberg hade på nådig befallning framkommit med en kompromiss. Jakob borde sändas till en s. k. studentfabrik, där han med sina goda förkunskaper rätt snart torde hinna fram till examen. Därefter borde han sändas till akademien för ett år eller två. —
— för att studera humaniora, eftersom hans nåd täckes för gossens räkning föredraga en verkligt bildad uppfostran.
— Är det så, att han ska till Uppsala, så vill jag, att han ska bli präst, förklarade fru Enberg, som den oväntade framgången gjort alltför övermodig.
Men det skulle hon icke ha sagt. Hans nåd hotade att köra henne icke blott ut ur rummet — vilket han också mycket riktigt gjorde — utan även bort från gården. Även den trogne Vickberg fick sin beskärda del av vredens skålar. Men han härdade ut och lyckades slutligen förmå hans nåd att intaga sängen.
