Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


detta. Jag skall resa hem och samla mycket pengar. —

— Mitt Rogershus! Å, mitt kära, gamla Rogershus! utropade hennes nåd.

Ekipaget körde upp, Toni hoppade av och öppnade vagnsdörren. Nedför trappan skyndade Vickberg och Lovisa.

Hans nåd då?

Hela morgonen hade hans nåd varit vid ovanligt gott lynne, pratat, skrattat och småsjungit så falskt, som det rätt gärna var möjligt. Klockan halv ett hade han som vanligt gått till sängs. Men sömnen hade varit långt ifrån god, störd av elaka drömmar Och uppvaknandet hade varit förfärligt. Hans nåd var tydligen fullständigt bragt ur fattningen.

Han ville ikläda sig sin kammarherreuniform och trots herr Vickbergs milda protester gjorde han det också. Dräkten hade icke varit använd på många år och satt förfärligt illa, klämde honom överallt, flera knappar gingo icke att knäppa.

Vickberg var förtvivlad.

Väl iförd hela sin ståt började baronen vandra omkring i slottet, stödd mot Vickberg och följd av fru Enberg, Lars och Lena. Han envisades att ströva igenom alla rum, ja, han steg ned i källarvåningen, inträngde i köket och rörde om bland grytorna med sin käpp. I vart enda rum hade han någon befallning att utdela. Vissa saker skulle tagas bort, låsas in, andra skulle i deras ställe sättas fram. Han slog på möblerna för att se, om de voro dammiga, han granskade fönsterna, han lät den stackars fru Enberg stå på huvudet i lådorna för att plocka fram en massa saker. Det visade sig, att hans nåd hade ett vidunderligt minne för småsaker.

I hennes nåds rum nådde hans småaktiga iver sin

56