Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


höjdpunkt. Lovisa måste riva upp sängkläderna och visa honom bäddningen. Han undersökte nattduksbord och tvättställ och försummade icke att granska deras innehåll. Ett dylikt misstroende var mer än fru Enberg kunde stå ut med. Hon gick sin väg.

— Vart tar människan vägen?

— Antagligen gick hon ner i flygeln.

— Vasa? Ja, nu ska vi också besöka flyglarna.

Men så långt gick det då icke. Vare sig det berodde av den häftiga och ovana rörelsen eller av stark själsspänning — hans nåd blev plötsligt illamående. Han fick kräkningar och diarré. Kammarherreuniformen måste läggas av, och hans nåd lades i sängen. —

Domprostinnan ville genast skynda till sin brors sjukläger, men Vickberg förklarade, att baronen sov och icke finge störas. Fru Enberg inbjöd till middag.

— Ack ja, låt oss dinera! Du är nog hungrig, kära Sara, — Räck mig din arm, Lovisa! Du får inte lämna mig. Å, jag har så många frågor att göra! — Vickberg, kom ihåg, att vid minsta tecken till uppvaknande, måste jag genast tillkallas. Jag vill vara den första, som möter hans blick, den käre, käre Roger — —

Middagen avlöpte på ett för fru Enbergs känslor synnerligen tillfredsställande sätt Hennes nåd hade idel lovord för allt och alla. Och att höra med vilket vänligt intresse hon talade om Jakob, gjorde förfrågningar! Fru Enberg måste naturligtvis berätta den sista stora nyheten.

— Och det känns ju nästan, som om jag skulle mista gossen. Ja, Herre Gud, så känns det! Men det är ju till hans bästa — —

— Ja, den ställning han nu kommer i, kräver ju

57