en helt annan uppfostran än — än vad han eljest borde ha fått.
Fru Enberg ryckte till. Det hade varit något i domprostinnans tonfall, något, som hon kände igen från forna tider, en viss skärpa. —
— Vad menar ers nåd? Inte har den stackars gossen någon »ställning»?
Domprostinnan snörpte på mun.
— Å, kära Lovisa!
— Men varför får jag då inte se de söta barnen? Varför komma de inte och hälsa? Det är då bra besynnerligt, min kära Lovisa. Skulle du inte vilja säga dem, att det kommit en gammal tant till Rogershus. Säg dem, att hon håller hjärtligt av dem och gärna skulle vilja omfamna de kära unga varelserna — —
Jo, fru Enberg var naturligtvis villig att utföra det nådiga uppdraget. Hennes bortgång tycktes göra luften lättare, domprostinnan andades ut.
— Såg du hennes min, Sara? Å, gubevars så oskyldigt! Den stackars gossens ställning! Det var den mest impertinenta min, jag någonsin sett!
— Men hon kanske inte vet — —
— Hon! Var du så lugn, min goda Sara, det ligger många års skickligt bedrivet intrigspel bakom Rogers vanvettiga beslut. Har jag inte alltid sagt dig, att Enbergskan är en falsk markatta? Men jag förstår mig inte på dig, kära Sara. Du har tagit dig en ovana att alltid motsäga mig —
— Snälla tant!
— Ja, seså.
Men kan du tänka dig någonting mera cyniskt än Rogers testamente? Den siste Roger Bernhusen de Sars insätter ett oäkta barn såsom
58
