Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


— Jakob — menar —? Han kunde inte komma — han hade visst gått åt skogen.

— Det gör mig också alldeles detsamma, kära barn. Om den unge mannen icke känner hövlighetens enklaste regler, så vill jag endast hoppas, att han måtte få en god tuktomästare.

— Men hur mår egentligen din far, kära barn? Jag är i en horribel oro. Har du hört något?

— Menar — är det onkel, ers nåd —?

— Pauvre petite, mumlade hennes nåd och gav Sara ett tecken, att hon måtte observera det arma barnets bryderi. Det var för övrigt icke utan att domprostinnan själv kände sig en smula brydd. Men en dylik känsla var hennes natur ganska främmande och försvann hastigt. Med klar och bestämd röst sade hon:

— Jag menar naturligtvis din far, min käre bror Roger.

— Jo tack, han mår bra, förhastade sig Blenda.

— Vad för slag? Han har ju haft en attack åt hjärtat och vomerat förskräckligt. Vad menar du, barn?

— Jag menar bara, att det inte är något farligt, sökte Blenda förklara sig. Onkel får alltid sådant där, då han blivit kall om magen. Men det går snart över.

Hennes nåd kände medlidande med den förvirrade flickan och fann, att samtalet borde fortsättas vid lämpligare tillfälle. Blenda fick sålunda en liten vink om att hon kunde avlägsna sig; en vink, som den förlägna flickan antagligen icke skulle ha förstått, om icke Sara helt vänskapligt tagit henne under armen och föreslagit en liten tur genom parken.

Sara ville så oändligt gärna promenera i denna vackra, romantiska park. Hon tänkte sig också

60