möjligheten av, att de i parken skulle kunna möta den där unge mannen, som på ett så egendomligt sätt stigit från ett intet till stor betydenhet. Och som till på köpet titulerades »le beau jeune homme».
— Hur gammal är han egentligen, er Jakob? frågade hon Blenda.
Hennes nåd sökte en stunds vila.
Vid åttatiden på aftonen vaknade baron Roger. Hans första fråga var: Har hon kommit? Och då denna av Vickberg bejakats, kom en andra fråga hastigt, förskräckt: Är hon här — här inne i rummet? — Nej, men hon hade uttryckt en livlig önskan —
— Nå så. — Hur tycker du, jag ser ut?
Jo, Vickberg tyckte, att hans nåd såg ganska bra ut. Sömnen hade tydligen varit uppfriskande.
Dörren öppnades för hennes nåd. I sittande ställning, blåröd under den vita huvan, mottog hans nåd sin systers omfamning och kindkyssar.
— Käre, käre Roger! Hur mår du?
Jo tack, för all del, baronen kände sig skapligt kry.
— Det är särdeles vänligt av dig, Julia, att du inte alldeles glömt bort mig, mumlade han.
— Glömt! Å! Come tes paroles me font mal! Du vet dock, Roger — anledningen — —
— Å, min beskedlige Vickberg är nog så god och hjälper fröken Siedel med uppackningen, inte sant? Tack!
— Du vet, Roger, att minnet av mitt sista besök på Rogershus måste vara mig oändligt pinsamt — —
— Javisst — jo — men nu skulle vi kanske inte tala om det. Salig människan är död, ja. Det är så det. Men för resten var det inte mitt fel, att det blev
