Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


verkligen var sant detta som berättades om testamentet, jakade han med rysliga, bekräftande miner och halvkvävda fördömelser. Han trummade på bordskivan med knytnäve och käpp, han stampade och fick förfärligt ont i foten.

Vickberg skyndade till, bjöd honom sin arm, reste honom upp. Domprostinnan brast i tårar. Hans nåd ville bli förd till sitt rum. Domprostinnan befallde fram häst och vagn.

— Ja, res du! skrek hans nåd. Res bara! Res bara! Jag vill inte si dig!

— Roger! Jag vill besöka våra föräldrars gravar — vägrar du mig detta? Vägrar du mig detta?

Men hans nåd skuttade ut ur biblioteket på ett ben, stödd mot Vickberg, med den stackars värkande foten dinglande i luften.




VI.
Födelsedagen. Andra skärmytslingen. Blenda lyssnar vid dörren.

Redan strax före klockan nio var hans nåd färdigklädd, iförd någon sorts jaktdräkt och halvstövlar. Till klockan nio precis var gårdsfolkets uppvaktning bestämd, och dessförinnan ville han promenera några minuter i parken. Det överensstämde nämligen bättre med jaktdräkten och med födelsedagstraditionerna, att hans nåd kom utifrån till den stora gårdsuppvaktningen.

Dessutom kände han denna dag ett ovanligt starkt behov av rörelse, av att vara och visa sig energisk.

68