— Javisst, ja! Då, min söta, ska vi ha angenämt, riktigt angenämt — jaha — vasa?
Baron Roger erinrade sig plötsligt, att födelsedagens tillämnade stora händelse visserligen skulle bereda honom men knappast syster Julia något nöje. Tanken härpå förvirrade honom och detta desto mer, som han i hastigheten icke kunde få klart för sig varför han i vardagslag brukade vara så förargad på syster Julia, varför han velat bereda henne denna obehagliga överraskning. Herre gud — människan var ju riktigt trevlig!
— Sir du, min söta, testamentet, det blir nog bra, fördöme mig, och lilla Malla, ska vi naturligtvis ha i tankarna, vasa? Sir du, även om hon icke är nämnd i testamentet, kunna vi alltid göra en liten klausul, vasa? Vi kunna förständiga vår universalarvinge att utgiva ett årligt underhåll —
— Vad menar du, Roger?
Jo, den tonen kände hans nåd igen, och han rodnade ända ut i öronsnibbarna, ända ut i nästippen, som började klia på ett obehagligt och olycksbådande sätt. Den fördömda — trodde hon kanske, att hon kunde styra på Rogershus nu som i salig fars tid? Kujonera honom, tvinga honom som då hon tvang honom till giftermål och mycket annat. Jo, nu kände han igen tonen.
— Menar du — menar du verkligen, att mitt barn, din systerdotter, din stackars fars dotterdotter skall tigga sitt bröd av en — av en — av den, du behagar utnämna till universalarvinge? Att du inte blygs!
Och så bröt det löst:
— Att du inte skäms, att du inte skäms, att du inte — —
Baron Roder fick icke syl i vädret Endast då hennes nåd framställde direkta frågor, om det
