Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


I.
Domprostinnan annonserar sin ankomst och hans nåd tillkallar en jurist.

Klockan över Rogershus’ portal slog tva. I betjäntflygelns sal sutto Vickberg, Johnsson och Toni och spelade vira. Fru Enberg satt i fönstersmygen och stickade strumpor åt Jakob, den slitvargen. Det passade sig icke, att han gick barfota, gossen. Han hade fyllt nitton år, och Blenda —

Ja, hur gammal kunde Blenda vara? Icke över sexton och knappast under femton. För fjorton år sedan — på midsommardagen — hade Blenda kommit till Rogershus. Och då var hon väl vid pass halvtannat år. Baronen hade visserligen påstått, att hon endast var ett halvt år, men det måste ha berott på något egendomligt misstag.

Fru Enberg smålog en smula elakt, då hon tänkte på baronens misstag. Jo, jo, det går så, när man är lättsinnig. Man råkar ut för misstag. Hans nåd brukade säga: Vem som är Jakobs far, det låter jag vara osagt, men modern, det är fru Enberg —

Åja, det är lätt att vara elak på andras bekostnad. Och hans nåd hade naturligtvis sin fulla frihet att skämta. Men om någon komme och frågade fru Enberg efter Blendas föräldrar, så skulle hon sannerligen icke kunna giva några upplysningar varken om mor eller far.

Gud signe i alla fall ungarna. Hade Gud givit dem liv, och var det Hans mening, att de skulle leva

7