Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


i denna världen Blenda och Jakob — ja, så var det väl inte lönt för andra att komma och göra sig lustiga över Hans vilja. Med Lovisa Enberg kunde ju hans nåd få skämta så mycket han behagade. Hon hade rent samvete, hon visste att hon endast älskat tvenne män. Hur många kvinnor hade baronen älskat? Och hade han älskat dem en i sänder — eller kanske många på en gång? Nå, hans nåd hade ju sin fulla frihet.

Men Lovisa Enberg hade älskat en i sänder. Komminister Enberg hade hon älskat, som man älskar sin lagvigde make. Och trognare än vad hon varit mot honom, kunde ingen människa vara. Han var också en sådan stark personlighet, Enberg. Men sjuklig, mycket sjuklig. Toni hade en betydligt starkare hälsa. Och likväl var hans väsen så inbundet, känsligt, nästan kvinnligt.

Toni hade kommit till Rogershus tre år efter komministerns död. Fru Enberg fick honom genast mycket kär. Han var en så underlig människa. Fru Enberg skulle inte ha velat gifta sig med honom, även om han icke varit katolik. Det var han emellertid, mycket ivrig katolik till och med. Han ville uppfostra Jakob i sin religion. Men lyckligtvis hade han ju ingen makt över det oskyldiga barnet. Jakob — katolik! Komminister Enbergs änkas son — katolik! Nej, hon visste, vad hon var skyldig sin makes minne.

Vad Jakob egentligen var för sorts kristen, det var för övrigt inte gott att säga. En fantast var han. Och så detta att han aldrig ville göra någon nytta, bara springa efter Blenda.

Klockan över Rogershus’ portal hade slagit två. Vickberg tog upp sin silverrova och lade den på bordet.


8