— Tack, tack, snälla vänner! Det är riktigt trevligt hä — Ni är snälla och plikttrogna människor allesammans, hä, mycket plikttrogna människor. Ja, med guds nåd göra vi alla vår plikt, vasa? Ja. Gud vare med oss allesamman. — Och så lagar fru Enberg, att ni få något till livs. Tack, tack, ja. Och en silverriksdaler per man och en tolvskilling till ungarna.
Fördöme mig, nu går jag in, avbröt han sig.
Vickberg protesterade ödmjukligen, men det hjälpte icke: domprostinnan trängde sig in i sovrummet.
Hans nåd hade nyss vaknat ur sin middagssömn.
— Hur är det med dig, Roger?
— Vasa? Är det du, Julia? Jaså, hä. — Jo, jag tackar. Jo, bevars.
— Du är väl så trött, Kanske du skulle ligga stilla?
Baronen satte sig upp med en ilsken knyck.
— Nej, jag ber — jag tackar — min söta. Jag tänker stiga upp om en liten stund. Hm. — Har skolmästaren varit här?
— Det har han. Jag tackade honom i ditt namn.
— Gjorde du? Nå så. Ja, det var då bra. Nå, va är det annars för nytt?
— Telegrambudet har varit här med en massa telegram. Kanske du vill, att jag ska bryta dem?
— Ånej tack, det får vara. Är det många?
— Det är bestämt minst hundra.
— Nå så, det var inte så illa. — Hur många var det i fjol, Vickberg? — Minns han inte? Va minns han då? Ja, han kan gå sin väg, krummelur. — Nu
