ska vi ha trevligt, Julla lilla. Vill du ha ett glas vin? Inte? Nå så — skål! Har det kommit några?
— Jo, kyrkoherden har kommit och Vilhelm och Arvid med mina båda gossar.
— Vasa? Vilhelm? — Jaså Bergfelten — har han kommit. Nå han går omkring och snokar, kan jag förstå? Men ännu så länge är vi herre på Rogershus!
— Give gud — i många, många år!
— Javisst, gud vare med oss allesamman! — Hör nu — hör nu — vad tycker egentligen Julia? Ser jag dålig ut?
— Nej visst icke! Det tycker jag inte, man kan säga. Det enda, jag finner oroande, är denna häftighet, denna ombytlighet i lynnet — —
— Jaha, kära syster får ursäkta — —
— Roger — det är du och icke jag, som har att förlåta! Jag förstår mig icke själv! Och vet du, Roger, när jag sedan fick tid och lugn att samla mig, när jag stod där på kyrkogården inför våra käras grifter — då kändes det så oändligt smärtsamt här —
— Si så, si så, Jullan lilla, nu tala vi inte om det! Vasa? Det blir nog bra. Nu dricker vi ur vårt vin — skål!
— Roger — får jag fråga dig om en sak? Men du måste lova mig att rätt förstå mina motiv —
— Ja bevars, bevars — sjung ut du, min söta!
— Är det din mening, att offentliggöra testamentet i dag?
Baron Roger sköt ifrån sig brickan, så att glas och tallrikar klirrade.
— Jaha, min söta, det är det! Skulle jag kanske vänta tills efter min död, vasa? Va skulle jag då ha för nöje av det?
Domprostinnan betänkte sig ett ögonblick.
72
