Hon lyfte upp henne och förde henne till sängen.
— Ligg nu stilla, barn, så ska du få ett glas mjölk.
Blenda låg alldeles stilla; så snart fru Enberg lämnat rummet, upphörde hon till och med att gråta. Man kan icke tänka, då man gråter; det är svårt nog ändå. Och hon måste tänka efter, försöka komma på det klara med vad det var, som hade hänt henne.
De hade talat om mor. Mor — mor? Mor var död, och mor hade hetat Mimmi, det visste Blenda. Men det sade så litet. Mor — Mimmi — mor? Det sade ingenting.
Nå, men vad hade de sagt om mor? Blenda kunde icke minnas, att de sagt någonting om mor. Jo, att hon var skön. Och det var det, de sagt så fult.
Nu förstod Blenda, vad det var, som var så styggt. De hade skrattat åt mor, som var död. Och om Blenda hade de talat — talat hur som helst — därför att — därför att hennes mor var sköna Mimmi, som onkel och han den andres far.
Och de hade varit gemena, gemena, gemena!
Varför skulle Per annars blivit så förfärligt ond?
— Seså, din lilla stackare, drick nu mjölken, så blir du bättre. Det var visst värt att gråta, därför att valpar gläfsa. Seså, var förståndig nu. — Jag kan tala om för dig, att Lars som bäst håller på att spänna för, och om en liten stund far de där gunstig junkrarna till stan. Så slipper man se dem!
— Far de?
— Ja, herr Per och domprostinnan själv lär ha kört i väg dem.
Fru Enberg hade fått hela den fula historien av köksan, och köksan hade fått den av Lena, som hört, när domprostinnan berättade tilldragelsen för fröken Siedel.
82
