— Vilket sista? Va det något, som hans nåd sa’ i kväll?
— Ja — men det gör detsamma.
— Vill du inte säga det? Du var ju så ivrig att få berätta det förut.
— Ja. — Men jag har tappat lusten.
— Jag förstår mycket väl, att du är ond på mig. Men det kan jag inte rå för. Jag kan inte rå för, att jag är ledsen.
— Nej, du kan inte det.
Men han blev ursinnig, då han tänkte på, att denna stund förspillts, att det blivit till intet, till någonting futtigt och ledsamt — detta!
Och varför?
— Det är då märkvärdigt, att du inte ska kunna säga, vad det var, som gjorde dig så ledsen? Va hörde du för slag? Du hörde naturligtvis fel? Det var nog inte så farligt.
— Hörde! Då jag hörde vartenda ord!
— Och det kunde göra dig så ledsen, så att — — Jag är alldeles säker på, att du inte förstod, vad de sa’. Inte förstår du, va sådana där gökar sitter och sladdrar om! Det var nog inte alls så farligt som du tror — —
— Var det inte! Hon kröp upp emot sänggaveln. Hur kan du säga det, du, som inte var med? Tror du kanske, att Per skulle ha blivit så förfärligt ond, ifall det inte varit något farligt?
— Per?
— Ja, han stod ju bredvid mig — vi hade gått upp för att tala med Johnsson. Och Per sprang in till dem, och jag tror nästan att han slog dem. Så ond var han. Och det var han, som lagade, att de måste resa från gården med detsamma.
— Jaså — blev han så ond?
