Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


— Ja. — Det är inte alla, som är som du. Som tycker som du! rättade hon sig.

— Vad tycker jag då?

— Å, du tycker nog, att folk kan få säga och göra, vad de vill med mig.

— Tycker jag? — Ja, men jag visste ju inte, vad de hade sagt.

— Det förstås — men då kunde du ha låtit bli att säga, att det ingenting farligt var.

— Det var dumt av mig, Blenda lilla, det var dumt, det var vådligt dumt! — Men när du vet, att jag tänkte på någonting helt annat, och när du vet, vad det är, jag tänker på — —

— Per kunde också haft något annat att tänka på. Och då hade jag fått stå där och höra på deras nedrigheter. Och de hade varit gemena mot mig både i morgon och — —

Jakob reste sig hastigt.

— Javisst.

— Vart ska du gå?

— Jag ska gå och ta reda på mor.

— Är du ond?

— Nej, men mor är väl ond, kan jag tro.

Blenda hörde honom gå — han slog icke i dörrarna. Han gick alldeles lugnt. Mend ond var han nog i alla fall.

Han var då lustig, Jakob! På Blenda blev han ond, men för dem, som varit så skamliga mot henne, hade han knappast ett skarpt ord ens. — Tänk då på Per!

Hon hoppade ur sängen och sprang fram till fönstret. Hon ville se, om Jakob var kvar på gården.

Men han stod icke att upptäcka.




90