Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/97

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


knackade på dörren; hon hörde hennes nåds otåliga röst: stig då in människa! Och hon såg hans nåd öppna, stiga in och stänga dörren efter sig.

Hans nåd på benen klockan två, ensam, utan Vickberg! Och så han såg ut — så underbart högtidlig och lugn på samma gång!

Fru Enberg vände sig långsamt om. Och då hon hade denna egendomliga syn, detta betydelsefulla möte bakom sig, gick det en rysning från hennes nacke ned över hennes rygg.

Hon sade högt till sig själv:

— Det ena är underligare än det andra. Om en bara tänker på Jakob — fattiga pojken. — Det är precis jämt och lagom så, att man inte begriper ett dugg. Inte ett dugg. Men slutet har en inte sett än.

När domprostinnan i stället för ett mer eller mindre menlöst tjänstehjon såg sin egen högt aktade broder inträda, förminskade detta på intet sätt hennes vrede. Det föreföll henne mer än troligt, att Enbergskan eller någon annan illasinnad varelse hade ditfört hans nåd i lämplig tid för att han skulle få bevittna utbrottet av hennes onda lynne. Nå, det kunde han också gärna få, mer än gärna! Men naturligtvis var det nödvändigt, att till en viss grad visa självbehärskning. Skeppen fingo icke brännas, åtminstone icke alla.

— Bon jour, ma chère soeur! Hur har din sömn varit?

Baron Rogers nyrakade men sträva överläpp kittlade henne obehagligt på kinden. Hon gav honom en rätt kraftig liten knuff men lyckades samtidigt vrida till ett leende.

— Je te remercie, mon cher frère! Men — pour dire la verité — natten har varit obominable!

— Så verkligen? Det gör mig ont — —


7 Bergman, Testamente.97