— Enbergskan har köpt honom. Han har tagit mutor!
— Abraham Björner? Nej, vet tant, det kan jag — —
— Du! — du! — du! Tror du inte, att jag ser, hur falsk du är! Det är du, som har ställt till med allt det här! Det är till dig, de skriver, slöddret, packet — ! Och det är tacken — —
Lena, som av en händelse uppehöll sig i gången utanför gula salen, fick mottaga den flyende, gråtande stackars Sara i sin öppna famn. Fröken Siedel var förbi av skrämsel, och skrämde i sin tur både Lena och hennes kamrater. När därför domprostinnan, utledsen på att vredgas i ensamhet bland döva möbler, började ringa på ett synnerligen häftigt och ihållande sätt, var det ingen, som vågade efterkomma kallelsen. Lena förklarade, att skulle hon in, så skulle hon rida in och det på den största och mest ilskna tjur. Beda, Vilma och Agnes försvunno ur den villrådiga fru Enbergs närhet; köksan var sotig, Vickberg befann sig hos hans nåd. Och Toni vägrade lugnt men bestämt att taga någon som helst befattning med domprostinnan.
Fru Enberg såg sig nödsakad i egen person inhämta hennes nåds önskningar.
Men framför gästrumsdörren stod hans nåd.
Fru Enberg stannade och stod fullkomligt stilla.
Baronen sträckte pekfingret emot henne.
— Nå, så, min söta, vad vill hon?
Fru Enberg neg.
— Hennes nåd har ringt.
— Jaså, ja vi ska själva höra efter, vad hennes nåd önskar. Det är bra, min söta. Adjö, adjö.
Fru Enberg neg på nytt, men rörde sig icke ur fläcken. Hon iakttog, hur hans nåd högst egenhändigt
96
