väsentligt. Svagheten hos krigsskatten, nämligen i fråga om äldre tider med lycklig ovana vid sedelcirkulation, var därför ej främst den nyss angivna, att ej öka den till förfogande ställda varumängden, utan i stället skattens givna obetydlighet i förhållande till behoven, och även det hade sina lätt förklarliga nationalekonomiska orsaker.
Penningmängden är nämligen alltid till sitt värde en ringa bråkdel av landets nationalinkomst — av värdet på den mängd varor och tjänster som därmed omsättes — i det att samma penningstycke under loppet av t. ex. ett år omsätter många olika varumängder och betalar för en hel rad olika prestationer; i Sverige motsvarar t. ex. penningmängden för närvarande kanske en tiondel av nationalinkomstens värde. Den del av den reala nationalinkomsten (av varor och tjänster i landet), som staten kan lägga beslag på genom att utge sin skrinlagda skatt, måste därför bli högst obetydlig, ty staten kan uppenbarligen blott ge ut pengarna en gång och sålunda ej få in mer varor för dem än som motsvarar deras eget värde. Att skrinlägga så mycket som en tiondel av penningmängden i landet måste redan erbjuda svårigheter, och likväl skulle staten därigenom under förutsättning av nyss angivna proportioner få in endast en hundradel av de varor och tjänster som skapas under ett år. Under tider av mer allmän naturahushållning, då en stor mängd transaktioner skedde utan mellankomst av pengar, skulle andelen ha varit ännu mindre.
Detta utgör alltså förklaringen till vad som ständigt framkallar de icke nationalekonomiskt utbildade historieforskarnas förvåning och ofta deras klander mot de
